Föraryrket går i arv

Att köra buss har blivit en tradition i familjen Mohlin. Farfarsfar, farfar, morfar, pappa, sonen Daniel och mamma Monica har alla börjat sina karriärer på Björknäsdepån i Nacka. Monica började köra buss 1977.

– Jag skulle ha ett sommarjobb och hade egentligen bara ett krav – jag ville tjäna 4 000 kronor i månaden. Sen blev det heltid i ett år. Det var också i Björknäs jag träffade min man Tommy.

När Monica började fanns varken mobiltelefoner eller bemannad radiotrafik nattetid. En lördagskväll uppstod bråk längst bak i bussen så hon ropade på radion att hon behövde hjälp.

– Då vände tre bussar som var på väg ut från Slussen och körde tillbaka. När de kom inrullande försvann bråkstakarna snabbt. Det kändes bara wow – här är vi kollegor som stöttar varandra.

Helgtrafiken var intensiv, särskilt ut mot skärgården.

– På fredagarna skulle hela stan till Stavsnäs. Bussarna var smockfulla, och när de fastnade i köerna kallades reserverna in för att lasta på resenärer. Sedan ställde vi oss i bilkön tillbaka. Det var helgnöjet, säger hon och skrattar. Vid ett tillfälle inträffade en allvarlig olycka ombord. En tung metallram, där man manuellt vevade fram linjenumret, lossnade och föll ner i huvudet på en resenär.

– Blodet sprutade, så jag tog ett snabbt beslut och körde direkt till Nacka sjukhus. Jag sprang in på akuten och bad personalen komma ut vilket de gjorde när de förstod att den lilla tjejen faktiskt hade en buss utanför. Men det var ingen ombord som klagade över omvägen.

Bild: Ung Monica på Björknäsgaraget

För sonen Daniel vägen in i yrket självklar. Han följde pappas råd och började sommarjobba som bussförare i samband med ekonomistudierna. Han blev kvar på Nobina och är i dag affärsområdeschef för kommersiell trafik.

– Jag körde mest kvällar, nätter och helger. Jag minns en gång när mormor och hennes väninnor klev på. Hon berättade högt för hela bussen att det minsann var hennes barnbarn som körde – hon har nog aldrig varit stoltare över mig.

För Monica har cirkeln nu slutits. Efter några år som pensionär är hon tillbaka bakom ratten igen som timvikarie, denna gång i Jordbro.

– Jag tycker det är kul att vara ute i trafiken och möta människor. Här kör jag min tjänst och sen går jag hem och är ledig på riktigt vilket är en skön känsla.

 Och nästa generation Mohlin står redan redo.

– Min äldste son, som är 7 år, gillar stora fordon så vi får väl se om det blir bussförarskolan nån gång runt 2040, säger Daniel.

Bild: Monica och Daniel Mohlin