Micke evakuerade kvinnor och barn från kriget

Från Kiev, via Warszawa och Gdynia kunde 32 ukrainska kvinnor och barn på flykt undan kriget, äntligen landa på svensk mark under tisdagskvällen den 8 mars.
- De 32 skräckslagna personer som vi hämtade och de 32 som vi lämnade – de var helt andra människor. Leende, pratsamma och framför allt lättade efter deras hemska upplevelser, säger föraren och trafikledaren Micke Mårtensson, som deltog i den första räddningsaktionen under Nobinaflagg, för att undsätta krigsflyktingarna.

Det var en utmattad, tyst grupp av ukrainska kvinnor och barn på flykt undan kriget som klev av det hemliga, oannonserade flyktingtåget från Kiev vid Warszawa station sent under söndagskvällen. En resa som skulle ta dem till säkerheten i Sverige, med hjälp av buss och förare från Sydbuss – en del av Nobinakoncernen.

Men allt började med ett telefonsamtal vid 10-tiden i lördags, den 5 mars. Det var grundaren av hjälporganisationen Angel Wings, som hade lyckats få ihop en rejäl bunt tågbiljetter till ett flyktingtåg från Kiev till Warszawa samma kväll. Gruppen som behövde fly var familjer med funktionsnedsatta barn i olika åldrar, deras mammor och syskon. Frågan löd: kunde någon möta flyktingarna vid stationen och ta dem till en säker plats?

Stod redan beredd

Henric Hedenqvist, affärsområdeschef på Nobinas dotterbolag Samtrans, inklusive bolagen Telepass och Sydbuss, har sedan Nobina beslutade att förse myndigheter och hjälporganisationer med transportbehov från krigets Ukraina stått beredd:

- Jag satte i gång direkt med att hitta förare, buss, sjuksköterska och färjebiljetter, allt gick väldigt snabbt. Klockan 14 var vi på väg, och klockan 17 vid färjeläget, säger Henric.

Ungefär samtidigt satte sig kvinnorna och barnen på tåget från Kiev. En resa som tog totalt 28 timmar då spåret mot Polen bombades av ryssarna, och tåget tvingades ta en lång omväg. Väl i Polen annonserades tåget inte i Warszawa stations ankomsthall, utan för säkerhets skull anlände det som ett så kallat ghost train, spöktåg. Föraren Micke Mårtensson berättar om den syn som mötte den svenska evakueringsgruppen:

- Människorna som klev av tåget var mycket tysta, mycket sammanbitna och mådde väldigt dåligt. Med sig hade de knappt någonting, någon ryggsäck, sopsäckar med hoprafsade saker och kläderna på kroppen, säger han och fortsätter:

- ”Vår” grupp klev snabbt ombord på bussen så vi kunde börja köra mot Gdynia och färjan. Det var moltyst i bussen, förutom en kvinna på andra raden som snyftade och grät sig igenom halva natten. De var väldigt trötta, dels av den långa resan och dels för att de hade tillbringat så många dagar i skyddsrum innan flykten.

Barnens funktionshinder var inga problem, trots att bussen var en vanlig turistbuss:

- Familjerna var vana att hantera funktionshindren, och tog dem helt enkelt i famnen och lyfte ombord sina barn. Vi erbjöd hjälp förstås, men det behövdes inte, de klarade det utmärkt, säger Micke som också reagerade på barnens rullstolar:

- De är som enkla barnvagnunderreden bara, väldigt omoderna, mer som sittvagnar, även för de större barnen.

Gott om plats i bussen

Bussen hade plats för fler än de 32 flyktingarna, så barnen kunde bäddas ner på sätena så gott det gick så de kunde sova.

- Vi hade lite kuddar och filtar med oss från volontärerna i Sverige. Maten var heller inget problem. Under tågresan hade det polska folket varit oerhört generösa och kastat in frukt, mackor och yoghurt genom tågfönstren vid varje stopp, berättar Micke och ger ytterligare vittnesmål om polackernas generositet gentemot flyktingarna.

Hemresan med färjan var nämligen ännu inte löst när bussen anlände Gdynia, och alla kontakter med svenska Stena Line var fruktlösa. Micke skickade fram sin förarkollega, född i Polen, som berättade om läget och om flyktingarna som befann sig ombord. Personalen på polska Stena Line lyssnade och agerade direkt:

- På nolltid fixade man med biljetter för oss alla, biljetter för mat och för hytter till alla, det var en fantastisk insats. Så det var med en oerhörd lättnad vi körde ombord på färjan och styrde kosan mot Sverige.

Natten mellan måndag och tisdag anlände färjan till Karlskrona, där volontärer mötte upp med varm dryck och förnödenheter. Färden gick vidare till Motala där halva gruppen nu har fått inkvartering i en baptistförsamling. Sedan vidare till Väddö där andra halvan där boende har skapats i det kooperativa Industrihuset på ön.

Stämningen vände

Vartefter resan gick och våra resenärer hade fått både sömn och varm mat så blev stämningen bättre. Folk började prata med varandra, barnen började skratta och det kröp fram leenden här och var:

- De 32 skräckslagna personer som vi hämtade och de 32 som vi lämnade – de var helt andra människor. Leende, pratsamma och framför allt lättade efter deras hemska upplevelser. Det känns oerhört skönt att ha kunnat hjälpa till med det lilla man kunde, säger Micke efter att ha landat i hemma i Skåne igen.

- Vi hade ett autistiskt barn som reste med hela vägen till Väddö utan att säga ett ord på hela resan. Men när vi hade kommit fram till Väddö och var i säkerhet så kom han fram till mig och tackade mig så hjärtligt för all hjälp under resan. För mig var det det bästa beviset på att jag hade fört honom och hans familj till trygghete

Väldigt många människor i behov av hjälp

En minnesbild som inte försvinner från Micke är de tusentals människor på flykt som befann sig på Warszawa station i väntan på hjälp.

- Alla har inte lyckan att ha släktingar eller kontakt med hjälporganisationer. Det görs ett enormt jobb, men jag tror det finns människor som hamnar mellan stolarna, som inte vet hur de ska få kontakt med hjälporganisationer, säger han och fortsätter:

- Kommunikation, dialog och organisering av insatserna är bristvara i det här akuta läget. Jag gjorde vad jag kunde och spred numren till hjälparbetare och räddningsorganisationer så mycket jag kunde när vi var i Warszawa.

Att friheten inte är självklart är en annan sak han tar med sig:

- Du kan inte ta någonting för givet, som din frihet. Vardagen kan ändras precis när som helst. Men jag tar också med mig att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Får jag chansen så kommer jag definitivt att åka över igen, säger han.

Ytterligare bussar är just nu på väg till Polen för att hämta fler flyktingar, dels i Warszawa och dels vid olika flyktingläger, och fler turer planeras. Samtliga bussar som går tomma till Polen fylls med volontärgåvor i form av förnödenheter, från hela Sverige, och lämnas på plats.

FAKTA
*****

Nobina, genom sina dotterbolag Samtrans och Telepass/Sydbuss samordnar evakueringstransporterna tillsammans med Migrationsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, samt olika hjälporganisationer som bland annat Angel Wings.

Copyright Nobina 2022